Kontaktfamilj

Gruppen ensamstående föräldrar ökar varje år. Bland dem är ensamstående mammor vanligast. I många fall har deras barn liten eller ingen kontakt alls med sin pappa. Om dessutom släkten bor i en annan stad eller i ett annat land, kan det bli svårt att få avlastning.

Det är lätt att hamna i ett ekorrhjul där känslan av att inte räcka till allt mer påverkar hur man mår. Tillslut påverkar det även barnen. Därför är det är viktigt att ta itu med problemet innan det blir för stort.

Individ- och familjeomsorgen rekryterar och förmedlar både familjehem och kontaktfamiljer.

Familjehem

Som familjehem tar man emot ett barn på heltid. Det kan röra sig om allt från några veckor till en hel uppväxttid. Familjesituationen gör att det inte är lämpligt för barnet att bo kvar hemma. Ett familjehem är vad man förr kallade fosterhem.

Kontaktfamilj

Kontaktfamiljer har funnits sedan 1980-talet. Det är en frivillig biståndsform som man ansöker om. Barnets förälder är oftast ensamstående och har begränsad möjlighet till avlastning. En kontaktfamilj tar emot ett barn i sitt hem och sin vardag en eller ett par gånger i månaden.

En kontaktfamilj tar emot ett barn i sitt hem en eller ett par gånger i månaden. Barnets egna förälder är oftast ensamstående och har begränsad möjlighet till avlastning.

När barnet kommer på besök gör man vanliga saker. Spännande utflykter är inte det viktigaste. Huvudsaken är att man tar sig tid med barnet. Det kan man göra vare sig man räfsar löv eller bygger en koja.

Att vara kontaktfamilj kräver engagemang men det ger också mycket glädje.

Det viktigaste är att de vuxna är trygga och stabila. Både i sig själva och i sitt förhållande. Man bör också vara engagerad och intresserad av andra människor. Man måste kunna respektera andra människors bakgrund och integritet.

Alla sorters kontaktfamiljer behövs. Några önskar sig ett äldre par som kan ta på sig rollen som mor- eller farföräldrar. Andra föredrar att det finns jämnåriga barn i kontaktfamiljen. Behoven och önskemålen är många.

En kontaktfamilj behöver inte kunna erbjuda barnet ett eget rum. Det viktigaste är att barnet får vara som en i familjen och känna sig välkommet.

Man ska tänka på att ett kontaktbarn berör alla i familjen. De egna barnen ska dela leksaker och uppmärksamhet med ännu en liten person. Även personer som mor- och farföräldrar, morbröder och fastrar kan komma att bli delaktiga beroende på den egna familjesituationen.

Albin gillar båtar och Julia älskar apor;Barnen är som vilka barn som helst. Gemensamt för dem är att deras förälder är ensam i sin föräldraroll. Med få möjligheter till avlastning är det naturligt att känna sig villrådig. Till slut påverkar det även barnet. Det barnen behöver är fler vuxna som har tid med dem.

Tre, tio eller tretton år?
Om barnet är yngre än tre år försöker man hitta andra lösningar än en kontaktfamilj. I övrigt brukar man bevilja kontaktfamilj för barn upp till tolv år.

Eftersom tonåringar håller på att frigöra sig från sina egna föräldrar, kan det vara svårt för dem att bygga upp en nära relation med annan familj. Därför får de oftast en kontaktperson i stället.

Första steget är ett personligt möte eller telefonsamtal med en socialsekreterare. Då får man information om vad ett kontaktfamiljsuppdrag innebär. Man kan också passa på att ställa frågor.

Socialsekreteraren är sedan skyldig att göra en utredning. Det görs som en trygghetsåtgärd för båda parter.

Det kan dröja en tid innan man får ett uppdrag. Det beror på att barnets och förälderns behov och förväntningar måste stämma överens med kontaktfamiljens.

När kontaktfamiljsenheten har ett förslag kallas barnets förälder och den blivande kontaktfamiljen till ett möte med socialsekreteraren. Därefter får alla känna efter i lugn och ro innan de svarar ja eller nej.

Blir det gemensamma beslutet ett ja börjar barnet att inskolas. Hur man gör och hur lång tid det tar är individuellt och mycket beroende på barnets ålder.

Under kontaktfamiljsperioden får man råd och stöd. Kontaktfamilj Mellerud ordnar föreläsningar, utbildningar och temakvällar där man kan träffa andra kontaktfamiljer.

Ett barn bor hos sin kontaktfamilj en till två helger i månaden. Oftast innebär det att barnet kommer på fredag eftermiddag och åker hem på söndag kväll.

Vanligast är att behovet av en kontaktfamilj varar ett par år. De band som knyts under den tiden behöver inte klippas av bara för att man inte längre är barnets kontaktfamilj.

Var sjätte månad görs en omprövning. Då ser man efter om behovet av en kontaktfamilj finns kvar och att allt fungerar bra.

När man bestämt sig för att bli kontaktfamilj åtar man sig ett uppdrag. Man blir inte anställd av socialtjänsten. Till kontaktfamiljen utgår ett skattepliktigt arvode samt en omkostnadsersättning som ska täcka de utgifter som uppstår. Att vara kontaktfamilj ger inga stora inkomster men det är heller ingen påfrestning för den egna ekonomin.